I helgen har jag fått umgås med en liten två-månaders bebis. Ni vet ett litet mirakel som väcker förundran och som man inte förstår hur det kan vara så litet. En minihand som inte har lärt sig greppa, en blick som precis har blivit stadig nog att kunna fokusera, ett öra som känner igen sina föräldrars röst och ignorerar alla andras. På något sätt har det hjälpt mig att fascineras ännu mer över att Gud själv, väljer att kliva in i sådan hjälplöshet. Att en människa får ge mänskligt liv åt Gud, så att han kan ge alla människor liv för evigt! Att en människa får bära Gud, så att Gud kan bära alla människor! Att en människa får se till att Gud är mätt, så att han kan mätta de som hungrar! Det är mindblowing! Och är det något som jag själv både önskar att få behålla denna jul, men också självklart dela med mig av så är det denna förundran! Gud, inkarnerad…                   /Johanna