Igår på gudstjänsten så bad vi bland annat för de 2,5 miljoner människor som är på flykt från Ukraina, men också för den miljon människor som är på flykt inom landets gränser. Det är en förskräcklig humanitär katastrof, som kommer väldigt nära oss. Dock är det inte den enda humanitära katastrof som pågår just nu och jag tror att vi behöver påminna oss om de andra stora förödelser som inte får lika stor uppmärksamhet. Inte för att vi ska duka under av bedrövelsen utanför att vi ska vända vårt fokus mot Honom som har all makt. Min sorg över sakernas tillstånd är ju meningslös om den inte får mig att vilja agera. Det känns som om jag, på grund av mitt strutsbeteende, inte ens gör det som Gud har kallat mig till. Att be för Hans barn. 

Den här månaden ber Open Doors för Afghanistan varje dag (det finns en jättebra Böneguide att ladda ner på deras hemsida). Av de 40 miljonerna som bor där, lever 24 av dem i hungersnöd. 500 barn säljs varje dag på grund av den extrema fattigdomen. Jag klarar inte av att tänka tanken på att det skulle kunna vara mina, men så slår de mig att barnen är Guds. Hans hjärta bryts itu varje given sekund på den här jorden. I Jemen är det total tragedi där 4 miljoner lever på flykt och 66% av befolkningen är beroende av humanitär hjälp. För att inte tala om Etiopien, Burundi, Nigeria, Centralafrika, Sahel regionen, Sudan, Syrien, Myanmar (Rohingyerna), m fl. Jag har länge tyckt att jag inte orkar höra om mer elände, jag tror att jag inte ska fixa det, men något i mig har skiftat den senaste tiden. Jag kanske inte har mer pengar att skicka i nuläget, men så länge jag har liv, kan jag be. Vad kan hjälpa bättre än det? Vad kan vara mer värt? Vad i mitt liv kan vara viktigare? (källa: UNHCR)                   /Johanna